Orsaken till varför ”lägst pris” har fått så stor genomslagskraft kan vara många.
Möjligen är just ett fåtal kriterier och dessutom konkreta sådana, såsom just ”lägst
pris” mycket transparent och tydligt att jämföra mot varandra och därmed också
mycket tilltalande att använda för att värna upphandlingsprocessen och samtidigt
minimera risken för överprövning. Det är just denna risk och problemet med en mer
eller mindre slentrianmässig användning som gör att frågan förtjänar en analys.

I upphandlingsutredningens betänkande Nya upphandlingsregler anför man
vidare att det av direktivtexten inte framgår att någon av grunderna för tilldelning
ska väljas i första hand. Det finns alltså, menar man, ingen uttrycklig preferens till
förmån för någon av grunderna framför någon annan. Man menar vidare att det inte
heller finns ”något stöd i direktivens artikeltexter för att någon av grunderna för
tilldelning av kontrakt bör väljas i första hand”. Denna slutsats kan inte anses annat
än märklig och direkt skadlig för utvecklingen av en upphandlingsmarknad som
går miste om kvalitativa lösningar därför att lägsta pris modellen, enligt Europaparlamentets
språkbruk, dominerar likt ett ”diktatorskap”.

 

Detta är ett utdrag från vårt nästa White paper om Kvalitet. Detta släpps i Almedalen på tisdag den 30 juni.

Välkomna till Wisby hotell och lyssna till en spännande diskussion om hur bl a detta lett till onyanserade upphandlingar med stora risker för bristande kvalitet.